Snöbollen - Pappa, hur känns snö? Kiara pekade mot en affisch utanför museet. Hon stod på tå för att försöka se in över gallergrinden. De svarta hårlockarna dansade runt i vinden och lade sig som en fladdrig gardin över ögonen. Hon drog upp kapuschongen på regnjackan medan hon sökte pappans blick. - Ja, du Kiara, det är svårt att beskriva, men det är liksom kallt och håller du det länge i handen så blir snön till vatten. - Jag har vantar, mammas gamla, sa Kiara och drog upp ett par lovikkavantar med röda och blå tofsar som hängde ner på sidorna. Pappan kramade sin dotter. - Ja, med de där vantarna kommer du inte att frysa. Far och dotter tog sig sakta framåt i kön till biljettluckan. Kiara höll sig helt nära sin pappa. Hon hade längtat hela hösten till den här resan till Snömuseet i Kolmården. Pappan hade berättat om hur det var när han var liten, innan den stora översvämningen. Då hade pappan rest med farmor och farfar till något som hette ”
Inlägg
Vattentankar Att duscha är det värsta jag vet. Vattnets strilande får mig att kvävas, värre än kallsupar när sjöns vågor slår in i näsan. Ända sedan jag var liten talades det om duschandets renande effekt. Strålarnas kristaller skulle leta sig in i varje por på skinnet och borra sig ner genom hudlagren. Virvlarna i porernas botten tog med all smuts upp till ytan på mitt bleka skinn där Barnängens tvållödder skulle döda alla bakterier. Mamma skötte både vattenkranar och tvål. Efter en lång övertalning, speciellt efter fotbollsträningarna, tvingade hon mig över badkarskanten och vred på duschkranarna, både den varma och den kalla samtidigt. Men, det vet ju alla vilket vatten som får övertaget. Ja, just det, det iskalla vattnet kommer först. Då vred jag snabbt på det varma för fullt. Snart skrek jag av rädsla att bli skållad och att allt mitt skinn skulle ramla ner i badkaret som en röd sörja. Tårarna rann mer än duschen och mina vrål ekade mot de grå kakelplattorna. Till slut var jag t
Irritation Varför ska flugorna surra runt när sommaren ändå är över? Har de lagt ägg nu som kläcks så fort värmen från elementen sprider sig i stugan? Jag vill sitta här vid lampan och läsa ifred utan en massa äckliga bakteriehärdar som kleggar omkring. Jag rusar upp för att slå ihjäl en fluga, smyger med den elektriska racketen längs fönstret. Då gömmer den sig mellan gardinen och den upprullade markisen. Där sitter den och glor på mig med sina facettögon. Jag ger upp och sätter mig igen. När solen lyser upp fönstret ser jag att det är fullt av alla fluglortar. Tanken på fönsterputsning får mig att slå runt med racketen några varv till. Jag lyckas ta en fluga. Den grillas på elnätet. Lukten talar verkligen om vad det är – en spyfluga. Varför ska jag ha ont i foten? Jag vill inte begränsa mig. Kroppen och inte minst själen behöver pulshöjande aktivitet för att komma i harmoni. Nu kan jag inte springa längre. Det går knappt att gå en promenad utan att fotknölen rister till och
Vi firade den internationella kvinnodagen 8 mars med release av vår bok, ”Fyra kvinnor som skriver”. Vi träffades på en skrivarkurs och började sedan skriva tillsammans. Vi kommer från olika bakgrund och referensramar men det har inte hindrat oss från att fortsätta skriva och läsa varandras texter. Våra teman som till exempel ”närvaro”, ”längtan”, ”kvinnan” och ”mannen” har inspirerat oss till att skriva dikter, krönikor och noveller. Det har krävts en hel del mod att skriva och dela med andra. För att texten ska få puls måste man närma sig punkter där det ”känns”, kanske glänta på inre dörrar som annars hållits stängda. En inre resa – ett möte med sig själv – förutom ett möte med andra – genom skrivandet. Nu har vi pandemin här med allt vad den innebär i form av isolering, tristess och oro. Vi tror att vårt bokprojekt kan inspirera till att börja skriva själv, samlas kring skrivandet eller starta en ny form av kollektivt skrivande. Läs mer på vår hemsida : www.fyrakvi
På ängen Varför ska jag stå vid det här rostiga stängslet? Vi är ju mjölkade nu och ska få skutta iväg på klöverängen. Grinden är låst. Det ska bonden göra varje kväll. Men, jag tror att han börjar bli senil. Inte var klockan sex i morse när han kom med overallen över pyjamasen för att sätta igång mjölkningsmaskinen. Nehej, hon var nog närmare åtta. Då spände spenarna, så att jag nästan mådde illa. Vi hade råmat en god stund för att väcka honom. Det var allt mycket bättre när hans fru skötte mjölkningen. Hon var alltid i tid både morgon och kväll. Man kunde höra henne redan ute vid dörren på väg in till ladugården. Sedan hälsade hon på alla korna med en rolig ramsa, som hon hade hittat på: ”Rosa gosa kom till morsa. Ge mig ditt vita guld, du som är så huld. Sedan tar vi Blenda, Klara och Hulda innan det är klart med en väldig fart.” Vi skrattade åt hennes poesi. Men, det tyckte hon var bra. ”Glada kor mjölkar bäst”, sa hon. Hon brukade alltid klappa om mig när mjölkningen
Aprilväder Hon kom som ett yrväder en aprilkväll med ångbåten från stan. På bryggan stod hennes dejt och väntade. Han hade Rayban-glasögonen på för att inte bländas av solen. Jackan från Nautiska magasinet signalerade mondän skärgårdsbo. Han ville vinka till henne innan båten lade till vid bryggan. Hon hade spanat efter honom ända sedan Ålön genom den saltstänkta rutan. Det var alltför kallt att stå utomhus. Hon hade försökt några gånger att sätta sig på solsidan, men ishavsvinden blåste in henne igen. Hon köpte en kopp kaffe och en ostfralla i caféet. Paprikan såg lite trött ut så den pillade hon bort. Hon såg en röd skugga på osten från den när smörgåsen var på väg in i munnen. Det var många som skulle ut till öarna under helgen. Hon trängdes med en barnfamilj som försökte hålla modet uppe på en treåring. Hon tittade åt ett annat håll. Annars var det alltid så att barn sökte kontakt med henne. Hon kunde egentligen inte förstå varför. Särskilt barnkär var hon inte. Det var en fr